David Bowies sista förvandling

av Martin Nyström
Publicerad tisdag 12 januari 2016

Första gången jag kom till Berlin hade jag den tyska författaren Inka Pareis roman ”Skuggboxaren” som guide och hyrde mig en cykel. Romanen är en färd genom ett Berlin efter murens fall som överallt bjuder på närmast surrealistiska övergångar mellan rester av ruiner, tysta ödetomter och högljutt myllrande sociala oaser. Och ett arkitektoniskt kaos mellan två varandra uteslutande samhällssystem. Ideliga speglingar och vrångbilder som får Parei att hålla hårt i sin enda ledstång – en stadskarta som med tiden dock håller på att smulas sönder: ”Brandenburger Tor har helt försvunnit i kartans djupa veck. Värst är det dock i trakten av norra Neukölln, där är det nämligen ett hål.”. Och bara genom att luta huvudet mot nordväst undviker Parei att ”störta ner i det bakomliggande mörkret”.

Den här episoden är det första som kommer till mig den dimmiga januarimorgon i skärgården när jag hör att David Bowie är död. Och med den – soundet av hans smärtsamt ylande saxofonspel i den instrumentala och kyligt elektroniska ”Neuköln” (Bowie tappade ett ”l” i sin stavning) på albumet ”Heroes” från 1977. En röst som reser sig ur en alltmer förfrämligad och opålitlig omgivning präglad av Berlin under det kalla kriget. Lätet av en ännu en uppfunnen persona? Eller av något mer, något dunklare, något annat?

Få musiker har så medvetet spelat på olika identiteter som Bowie. Ett spel som möjliggjordes av den alltid närvarande glipan mellan namnet och kroppen. Att man inte är det man heter. Något som Bowie tog till sin spets på albumet ”Outside” från 1995 där kroppen helt tar över herraväldet. Och som fick det mest skrämmande i uttrycket ”I am with name”. Ett sammanfallande mellan namn och kropp som släpper lös det våld som albumet handlar om.

Bowies första roll som musiker i ett band var som saxofonist. En roll som han efter sitt genombrott fick ett allt mer problematiskt förhållande till – i takt med att han utvecklade det teatrala i sin röst och konstfullheten i sina förklädnader. Saxofonen stod ofta i ett hörn och påminde honom närmast ”traumatiskt”, enligt Bowie själv i en intervju, om gränsen för hans förmåga, om det han inte kunde uttrycka. Därför är hans insats på ”Neuköln” så anmärkningsvärd. Ett saxofonspel som i sin nakna intensitet pekar mot något annat än spelet med namn och identiteter. Något bortom den undflyende ironin. Och känslan av att allt är möjligt.

Om gränsen för vad som går att uttrycka berörs i hög grad också på ”Blackstar” som kom att bli Bowies sista album. Flera gånger tidigare hade han använt sig av ledande saxofonister (bland andra David Sanborn på ”Young Americans” och Ken Fordham på ”Aladdin Sane”) men aldrig med den betydelsen som här. På ”Blackstar” bjuder han in Donny McCaslin (som ersatte Michael Brecker i Steps Ahead) för att ge albumet en andra röst, lika artistiskt rik och uttrycksfull som sin egen. En andra stämma för Bowie att hämta energi utav. Att surfa över vågorna och tumla runt med men också för ge sin röst ett nytt lod. En känsla av förankring och omaskerad lätthet som han ger uttryck för inför det obevekliga avskedet: ”Oh I’ll be free/just like that bluebird/Oh I’ll be free/Ain’t that just like me”. En vision om uppståndelse i ett himmelsk befriat saxofonspel som blev hans sista förvandling.