Ett elfte evigt ögonblick

Ligeti

ETT ELFTE EVIGT ÖGONBLICK

Klangmoln mot fundamentalism.

Att lyssna på inledningen till orkesterverket ”Atmosphères” av György Ligeti (1923-2006) är som att träda in i ett ändlöst utvidgat ögonblick. Som att omfamnas av ånga för att helt lösas upp, sjunka ner och bada i en statisk väv av ljud. En känsla som Ligeti åstadkommer genom en extremt finfördelad mikropolyfoni där 56 olika stämmor är fördelade över fem oktaver. Och som bildar en klang där ingen enskild melodisk, harmonisk eller rytmisk rörelse går att uppfatta. Ett klangmoln utan förgrunder och bakgrunder och vars förändring i tiden inte följer någon tydlig utvecklingskurva. Utan som snarare sprider ut sig istället för att röra sig framåt.

Ändå finns där en andning, men som hos ett formlöst hav. Ligeti själv menade också att verkets struktur var ”submarin” och gömd för lyssnaren. Därför påminner det också om den sällsamma oceanen i science fiction-författaren Stanislaw Lems ”Solaris” som likt en kosmisk jätteamöba utvecklat en helt egen intelligens. En ”flytande, blind koloss” som romanens huvudperson till slut förenar sig med.

När ”Atmosphères” fick sitt uruppförande 1961 under den betydande Donaueschingenfestivalen i Tyskland väckte det sensation för sitt sätt att skapa en helhet av knappt urskiljbara detaljer. Och för att skapa rörlighet i det statiska. Något som bara hade sin motsvarighet i vissa unga strömningar i USA – som hos minimalistiska tonsättare som La Monte Young och Terry Riley och hos konstnärer som Mark Rothko och Ad Reinhardt. Ett uttryck för samtiden som Leonard Bernstein var snabb att uppfatta när han redan 1964 uppförde verket med sina New York Filharmoniker. Och som Stanley Kubrick gjorde känt för världens biopublik 1968 när han lät Ligetis musik ackompanjera de scener i ”2001 – ett rymdäventyr” som seglar omkring ute i den yttersta rymden. Den dimension bortom gravitationen som filmens inledningsmusik, det senromantiska orkesterverket ”Also sprach Zarathustra” av Richard Strauss, sträcker sig mot men aldrig når fram till.

En av Ligetis främsta inspirationskällor till ”Atmosphères” var den oföränderligt föränderliga Ess-durklangen i förspelet till Richard Wagners ”Rhenguldet”. En av tiden orörd natur vilande i sig själv, en skapelsens ur-form före syndafallet. Men för ungraren Ligeti, som flydde till Wien efter revolten 1956, fanns ingen sådan troskyldighet. Särskilt inte i de former som ansågs vara fundamentala till sin struktur. Och det var därför han så ofta i sina verk drogs till att använda sig av dem. Men bara för att konstruera dem med ett sådant spelsinne att de lika lekande lätt går att plocka isär.

Med sin musik visade Ligeti att det går att bryta sig ur de mest hårdnackat fundamentalistiska system. Att inget är så förankrat att det inte går att rucka på. Som ledtråd till sitt komponerande angav han också en mardröm han hade haft som barn om att vara hopplöst intrasslad i ett nät. Därför älskade han komiken i ”Tom och Jerry” där den hisnande men också absurt slutna och evigt återkommande katt och råtta-leken varje gång får ett tillfälligt, men alltid lika befriande slut.